Kyrkobyggnader som är uppförda före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. Vid denna tillståndsprövning ska det göras en avvägning mellan det allmännas intresse av att bevara kyrkobyggnadens kulturhistoriska värde och sökandens intresse av att få ändra byggnadens utformning, exempelvis för att bättre tillgodose tillgänglighetsaspekter, liturgiska behov eller miljöhänsyn.
Högsta förvaltningsdomstolen fann att en allmän utgångspunkt måste vara att ju högre kulturhistoriskt värde en kyrkobyggnad har, desto restriktivare bör bedömningen vara av om tillstånd kan ges till ingrepp i eller omgestaltning av byggnaden. Emellertid måste också vägas in i vilken utsträckning den tilltänkta åtgärden påverkar just de delar eller detaljer som har särskild betydelse för det kulturhistoriska värdet, liksom om åtgärden avses att mynna ut i något som tillför byggnaden visst kulturhistoriskt värde. Dessutom måste beaktas om åtgärden är av oåterkalleligt slag, vilket många gånger kan tala mot att den ska tillåtas.
Vid intresseavvägningen har Högsta förvaltningsdomstolen i det ena fallet funnit att det allmännas intresse av att bevara kyrkobyggnadens kulturhistoriska värde väger tyngre än församlingens intresse av att få göra en ny tillgänglighetsanpassad entré i kyrktornets mur. I det andra fallet har Högsta förvaltningsdomstolen funnit att en altarring inte behöver ställas tillbaka i kyrkan eftersom pastoratets intresse av att kunna utforma gudstjänsten på ett sätt som svarar mot dagens behov väger tyngre än det allmännas intresse av att bevara kyrkobyggnadens kulturhistoriska värde intakt.
Domar i mål om tillstånd enligt kulturmiljölagen
Högsta förvaltningsdomstolen har i två mål uttalat sig om hur avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen ska göras vid en tillståndsprövning enligt 4 kap. 3 § kulturmiljölagen avseende en kyrkobyggnad.