För att en åtgärd som enligt lag eller enligt ett myndighetsbeslut ska komma till stånd kan myndigheter och domstolar vitesförelägga den som är skyldig att vidta åtgärden. Vitesbeloppet ska bestämmas till ett belopp som kan antas förmå henne eller honom att följa föreläggandet. Det ska framgå när eller inom vilken tidsfrist åtgärden ska vidtas. Om föreläggandet inte följs kan vitet dömas ut.
Vite får inte föreläggas om mottagaren kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet. Om det visar sig att en mottagare, som inte följt ett föreläggande, varit förhindrad att vidta åtgärden (haft en giltig ursäkt) ska något vite inte dömas ut.
Ett vite ska inte heller dömas ut om ändamålet med vitet förlorat sin betydelse, t.ex. för att den blivit obehövlig på grund av en naturhändelse. Att mottagaren har vidtagit den förelagda åtgärden, men för sent, hindrar däremot inte att vitet döms ut. Det kan dock medföra att vitet jämkas.
Jämkning av ett förelagt vite får ske om det finns särskilda skäl. Skäl för jämkning kan bl.a. vara att förhållandena ändrats, att underlåtenheten att följa föreläggandet varit ursäktlig, utan att mottagaren haft giltig ursäkt, eller att mottagaren visat en vilja att följa föreläggandet. Att vitet framstår som alltför högt i förhållande till mottagarens ekonomiska situation kan också beaktas. Skäl mot jämkning kan vara att det är särskilt angeläget att den förelagda åtgärden vidtas och att det sker i rätt tid.
Högsta domstolen framhåller att möjligheten till jämkning ska användas med försiktighet och med beaktande av att respekten för vitesförelägganden upprätthålls, samtidigt som hänsyn ska tas till omständigheterna i det enskilda fallet så att det belopp som döms ut blir rimligt och proportionerligt.